ref_tran04_2.html

Målskyttar:	1-0 (11) Andreas Larsson (frispark),
	2-0 (15) Gustav Risinger (Andreas Eriksson),
	3-0 (35) Mikael Aronsson (Andreas Holmesten),
	4-0 (41) Andreas Holmesten (Johan Rydén),
	5-0 (50) Mikael Johansson (Andreas Larsson),
	6-0 (80) Andreas Holmesten (straff).
Kabels lag:	Stefan Persson -
	Adam Rylander, Henrik Ådahl, Freddy Zielinski -
	Mikael Martinsson, Andreas Larsson, Andreas Holmesten,
	Andreas Eriksson, Olle Rydsjö -
	Johan Rydén och Mikael Aronsson (debut).
Avbytare:	Mikael Johansson, Daniel "Bamse" Johansson, Joakim
	Pantzar och Gustav Risinger.
Bäste Kabel:	-
Varning:	Adam Rylander.
Utvisning:	-

Kommentar
Utklassning. Det ordet räcker för att sammanfatta drabbningen på Ålgårdsplanen. Stefan "Zamora" Persson krävde ståplats med tak till nästa match. Så överlägsna var vi.
Inför matchen berättade Kinnahults lagledare för domare Grönbäck att snacket om kris i fjolårets division V-lag inte hade med sanningen att göra. De hade bara tappat en spelare, och allt såg bra ut.
- Då lär vi få en riktig värdemätare i dag, tänkte Johan.
Efteråt satt Holme närmast apatisk i omklädningsrummet.
- Varför gör man det här? Tänk vad stela benen kommer vara i kväll, för att inte prata om hur det kommer att kännas i morgon!
Den uppgivna blicken hade varit logisk efter vilket som helst av alla de tragiska ras vi haft de senaste åren. Men för de flesta kändes det fantastiskt skönt att vakna den där morgondagen för att slå upp BT och kolla att man inte drömt resultatet. 6-0 var ju i högsta grad trevliga siffror.
Tar vi det från början så kände sig Jukka krasslig och ringde återbud under matchdagen. I övrigt flöt förberedelserna perfekt. Det gjorde även spelet.
Trogna Kabelsupportrar kände igen det mesta - fast ändå inte.
Vi ställdes mot ett lag som under fjolåret spelat i femman. För att orka backade som väntat ena laget hem och drog ner tempot. Redan mitt i första halvlek började spelarna i det laget gå på knäna. Inte blev saken bättre av att de bara hade med sig elva spelare, av vilka en till råga på allt behövde sticka i halvtid. Behöver vi tillägga att laget tungt kunde konstatera att baklängesmålen trillade in med jämna mellanrum. Det som fick de troget bruna supportrarna att gnugga ögonen och undra om de drömde var att det inte var FC Kabel Åttio som hade ont om folk och försökte ta det lugnt. Tvärtom skruvade vi upp tempot så fort vi fick bollen och kom i anfallsvåg på anfallsvåg.
Svårigheterna att omsätta ett stort spelövertag i vassa chanser som fanns mot Roasjö var som bortblåsta. Genom att yttermittfältarna var disciplinerade och intog en tillbakadragen utgångsposition fick vi både djup och bredd i vårt spel. Eftersom vi gick runt på fyra yttrar så orkade vi komma i våg på våg längs kanterna.
Kantspelet var alltså mycket bra. Över huvud taget var det mesta bra. Faktum var att Kinnahult inte skapade en enda målchans under 90 minuter. Zamora fick ett par bakåtpass att jobba med, annars stod han mest och frös i det snöblandade regn som föll i närmast horisontell ledd över Ålgårdsplan.
Från första parkett fick dock Zamora se en brun propagandauppvisning. Spelsugne Larsson spräckte nollan när han på Beckhamvis satte en frispark över Kinnahults mur. Det var för övrigt Andreas första Kabelmål någonsin. Bara ett par minuter senare kunde även en läckert frispelad Gustav Risinger göra sitt första utomhusmål i brun dress. Vår tredje målskytt, Mikael "Bullen" Aronsson, tog även han sin bruna måloskuld - han gjorde det redan i sin allra första utematch. Stort.
Innan första halvlek var över hade vi även fått en fjärde målskytt sedan Holme snubblat sig genom Kinnahults försvar och rullat in bollen. I andra halvlek fortsatte anstormningen. De grönklädda gästerna spelade nu med bara tio man - tio trötta sådana. Utklassningen var stundtals total. Eriksson hade tre bollar i virket, Johan två riktigt bra lägen, Bullen ett till och så vidare. Vi radade upp chanser, medan Kinnahult i princip aldrig kom över på vår planhalva.
För de fåtaliga som trotsade skitvädret och tog plats kring Ålgårdsplanen såg det nog ut som att vi inte ville göra fler mål. Det var lätt att tro, inte minst efter den situation där Larsson tog en 50-meterslöpning och fick hela högerkanten för sig själv. Trots att alla vrålade om hur fri Larsson var valde bollförare Holme att skärma av sig från verkligheten. Han gjorde det genom att söka upp den enda närvarande Kinnahultsbacken och dribbla av denne tre gånger, för att sedan tappa bollen vid det fjärde dribblingsförsöket. En något irriterad Larsson fick ensam på sin kant se chansen rinna ut i sanden. Två gånger hittade vi dock rätt i andra halvlek. Framför allt 5-0-målet var ett riktigt mästerverk, väl värt ett eget kapitel. Efter en fast situation på vänsterkanten gick bollen tillbaka till Larsson som lyfte blicken för att slå en cross. I första läget var ingen på plats. Johan såg dock Larssons avsikt och vrålade till Micke J att ta löpningen. Micke var inte nödbedd utan satte fart mot bortre stolpen. Crossbollen var perfekt och bara ett par meter från målet mötte Micke med en perfekt nick. Ett klassmål. Den sista fullträffen rullade Holme in från straffpunkten sedan Johan blivit omkulltryckt i Ålgårdsplanens enda gyttjepöl. Holme lät målvakten välja hörn för att sedan slå bollen i det andra. För Johan blev de sista tio minuterna jobbiga eftersom de gyttjigt blöta och resårlösa byxorna inte ville sitta uppe.
Efter slutsignalen bad Kinnahults ledare om ursäkt för att deras lag varit så uselt. Med viss tvekan godtog vi ursäkten, även om vi inte på något sätt kunde förstå hur de kunde komma till spel med så tunn trupp.
Vad gäller vår spelartrupp får samtliga klart godkänt. Extra beröm utdelas till Adam i backlinjen, som hade mycket god precision i uppspelen. Sedan skall samtliga offensiva spelare berömmas för den goda löpviljan.