referat_06.html

Målskyttar:	1-0 (27)
	2-0 (53)
	2-1 (64) Mikael Aronsson (Stefan Persson)
Kabels lag:	Viktor Svenkvist (Stefan Persson in 46) -
	Henrik Ådahl, Kalle Åkerström, Henrik Malm, Erik Stolt -
	Olle Rydsjö, Mikael Johansson, Joakim Pantzar, Daniel Johansson -
	Erik Jullander och Henric Samuelsson.
Avbytare:	Mikael Martinsson, Lars Persson, Mikael Aronsson,
	Johan Rydén och Stefan Persson.
Bäste Kabel:	Viktor Svenkvist, Stefan Persson och Mikael Aronsson.
Varning:	-
Utvisning:	-

Kommentar
En härlig kämpainsats mot årets bästa motstånd. Framför allt första 30 minuterna av andra halvlek visade att vi kan klara av att spela zonförsvar.
Det var en underbar dag på Själland. Solen sken från en klarblå himmel, och ett glatt Kabelgäng hade ett fullspäckat träningslägerprogram.
På så sätt kändes det lite B att behöva åka cirka fem mil från förläggningen för att spela träningsmatch. Vi lämnade Hvidovre i södra Köpenhamn och tog sikte mot Tisvildeleje på Själlands nordvästkust. Väl där hade två av bilarna svårt att hitta anläggningen.
Bäcks bil åkte ner till beachen i Tisvildeleje och åt glass och vandrade i den vita sanden innan de letade upp St Helenes feriekamp, där matchen gick.
Väl där insåg snabbt kablarna att de bruna matchstrumporna stod kvar på Johans, Julles och Bamses rum. Efter en kort period av kaos skrapade vi ihop det som fanns. Innan avspark lånade vi dessutom tre par röda strumpor av motståndarna Håbo. Det blev en ganska kulört samling strumpor…
Fyra man stod över. Lasse Martinsson hade skoskav, Uwe vilade gärna, Bäck var avstängd för en förseelse från fjolårets sista B-lagsmatch. Dessutom gnällde Lien över diverse smärtor.
Bäck var alltså avstängd, och fick sitta och titta på. Han stillade sin bedrövelse med hjälp av en alkoholaktig sportdryck. Inför avspark visade den danske domaren honom hur man enklast öppnar en ölburk med hjälp av en tändare.
- Han var helskön. Tänk om vi alltid kunde ha sådana domare, sa Bäck drömskt.
Vi hade trots avhoppen 18 man som var spelklara.
När vi anlände till planen gick vaktmästaren och linjerade. Han hade sannolikt fått i sig mer Tuborg än kablarna dagen innan. För hans ögonmått var genomuselt. Den ena planhalvan var extremt kort, medan den andra var gigantiskt lång. Zamora stegade för skojs skull upp skillnaden.
- Vår planhalva är ett straffområde längre än Håbos, sa han.
De måtten gällde under första halvlek. I andra var det av förklarliga skäl tvärtom. Om det var längdskillnaden som gjorde att vi hade svårt att ta oss in på Håbos planhalva är oklart.
Dock var Håbo bra, och fick omgående tryck mot vårt mål. Vi var inte speciellt kyliga i försvarsspelet utan rusade ofta bort oss, vilket skapade stora ytor för upplänningarna.
1-0-målet kom just på en sådan sekvens. Både Ådahl och Kalle Å rusade bort sig på vår högersida. Därmed kom Håbo fyra mot två, vilket visade sig vara ett lite för bra numerärt överläge. Över huvud taget skapade våra motståndare mycket i första halvlek.
Tack vare ett lysande målvaktsarbete av Ville var vi kvar i matchen fram till sidbytet. Ville radade upp fina parader på de många Håboavsluten.
I halvtid poängterade Johan att vi måste sluta rusa bort oss. Vi skulle vara lite kallare defensivt, och ligga kvar i våra utgångspositioner mycket längre tid.
Genomgången gav omgående utslag. Vi spelade plötsligt lysande bra försvarsspel. Håbo hade väldigt svårt att spela rakt igenom vårt lag. Vi tvingade dem slå svåra crossbollar - vilket de i och för sig stundtals gjorde riktigt bra. Sannolikt hade vi lite hjälp av den korta planhalvan också.
Alla i backlinjen skötte sig kanonbra. Det som var allra trevligast var dock att vi för första gången fick riktig ordning på positionerna på mittfältet. Äntligen vågade samtliga mittfältsspelare släppa tanken på att alltid markera och i stället kliva fram och täcka ytor. Inte minst visade yttermittfältarna att de börja förstå vilken position de skall ha. På så sätt slapp de centrala mittfältarna att flytta över så extremt långt som vi gjort tidigare. Det såg helt enkelt tryggt och bra ut - trots att Håbo fortsatte att ha ett markant övertag i bollinnehav.
Den sista kvarten skapade Håbo åter ett par chanser. Sannolikt var det mest ett utslag av brun trötthet, för vi fortsatte att spela bra positionsspel.
Offensivt var det kul att se att vi rullade runt bollen i backlinjen för att söka raka uppspel från ytterback mot forward - precis det vi hade tränat på. Ännu mer roligt var att se att mittfältet hela tiden hade tanken att byta kant i bakhuvudet
Tyvärr var Håbo välorganiserat, och stängde ofta de givna uppspelsvarianterna. Trots att vi inte kom till avslut speciellt ofta fortsatte vi visa tålamod, och spela oss fram. Det var också positivt - förstås.
Vårt mål tillkom på en snabb kontring efter en Håbohörna. Zamora fångade bollen och slog en lång, och tämligen rak utspark. Bullen vann löpduellen mot sin bevakare och stötte in kvitteringen. Det var tredje matchen i rad Bullen fixade ett sådant mål. Han såg riktigt pigg ut under lägret och verkar verkligen ha hittat formen. Vid sidan av planen vaknade en röststark Kabelklack till och spred lite feststämning efter målet.
I anfallet efteråt fick Håbo en felaktigt dömt frispark just utanför vårt straffområde. Då ställde vi upp en mur med fem spelare med olika färg på strumporna. De var lila, röda, bruna, vita och gröna. Vackert - eller inte.
För övrigt passerade frisparken vårt mål.
En stund senare släppte vi däremot in ett mycket onödigt frisparksmål. Flera bruna spelare stod och sov ute på kanten när Håbo flyttade in sex spelare i vårt straffområde på en inläggsfrispark. Vi hade bara tre man där, vilket gjorde att våra motståndare ganska enkelt kunde pricka en helt fri medspelare mitt framför vårt mål. Han gjorde inget misstag, utan nickade säkert in segermålet.
Att Håbo vann med 2-1 var sett till 90 minuter inget att säga något om. De vann målchanserna med cirka 17-2, och hade ett klart övertag sett till bollinnehav. Vi stod dock upp mycket väl, och med maximal tur hade Johans skott i slutminuten smitit två decimeter innanför bortre stolpen, i stället för lika långt utanför.
Johan var riktigt nöjd efteråt. Det kändes nästan som en seger.
- Efter tio minuter hade aldrig kunnat ana att jag skulle vara så här nöjd efteråt, sa han. Det var förstås organisationen i försvaret, och det faktum att vi inte rusade bort oss efter paus som grundlade glädjen. Tyvärr är risken att det här bara var en tillfällig fullträff. För redan på träningen efter - då vi för övrigt var 27 man på Rydas grus - rusade folk bort sig lika friskt igen. Det är bara att inse att det kan ta mycket lång tid att skapa varaktig kyla i försvarsspelet.