referat_09.html

Målskyttar:	0-1 (40) Mikael Aronsson
	0-2 (65) Marcus Nilsson (Johan Rydén)
	0-3 (82) Gustav Risinger (Niklas Johansson)
Kabels lag:	Stefan Persson -
	Henrik Ådahl, Kalle Åkerström, Henrik Malm, Freddy Zielinski -
	Marcus Nilsson, Mikael Johansson, Jukka Paananen, Niklas Johansson -
	Mikael Aronsson och Gustav Risinger.
Avbytare:	Magnus Henriksson, Mikael Martinsson, Johan Rydén
	och Joakim Pantzar.
Bäste Kabel:	Henrik Malm och Freddy Zielinski
Varning:	Jukka Paananen, Mikael Aronsson och Magnus
	Henriksson.
Utvisning:	-

Kommentar
Vilken underbar premiär. Jublet efter slutsignalen visste inga gränser. Försvarsspelet satt som handsken, vi kämpade hysteriskt och offensivt var vi effektiva.
Bara fyra dagar efter raset på Svanehov inträffade undret i Remmenedal. Att det kan vara en så makalös skillnad på uppträdande på så kort tid är märkligt.
Början till vändningen fanns förstås att hitta i sågningen efter Viskaforsmatchen. Samtliga var rejält revanschlystna. Dessutom hade vi en lysande bra träning på tisdagen. 27 närvarande fick vara med om en 20 minuter lång promenad på Rydas A-plan där vi gick igenom positioner och uppgifter för samtliga spelare.
- Där gick det upp för mig hur jag skall arbeta, sa Niklas.
Att samtliga fattade vad det handlar om stod ganska klart redan vid fullplansspelet i slutet av träningen. Det stod ännu mer klart ute på Katebovallens gräsmatta. Vi gjorde nämligen inte många större missar i positionsspelet.
Däremot hade Bullen missat lite vad gäller tvättningen av matchstället. Efter diverse turer kom han dock 20 minuter försenad med ett rent ställ till samlingen. Vi jobbade in några minuter på vägen, men först 17 minuter över sex var dräkterna på plats på matcharenan. Drygt 20 minuter senare kunde vi gå ut för uppvärmning.
Det var inga optimala förberedelser. Men redan tidigt märktes att sådana små störningar inte skulle kunna förstöra något den här dagen. Stämningen var nämligen hysteriskt laddad. Alla var taggade till tänderna.
Vi öppnade också riktigt piggt, och hade ett litet spelövertag de första 20 minuterna. Vi kom dock inte längre än till straffområdeslinjen. När den första entusiasmen lagt sig föll vi hem något. Det kändes dock hela tiden tryggt, för vi hade bra koll defensivt.
En gång gick vi dock bort oss rejält. Det började med att Johan chansade på att pressa Friscos ena mittback. Johan blev bortgjord, och ingen tog hans plats centralt. I luckan spelade hemmalaget upp. Det blev en skarv på vilken både Kalle och Ådahl rusade bort sig. Några meter utanför straffområdet gjorde Malm ett försök att bryta, men misslyckades. Därmed ställdes Freddy ensam mot två Friscoanfallare. Vår duktige vänsterback touchade passningen, men lyckades inte att ändra riktningen tillräcklig. Det blev ett friläge, där det såg ut som att Zamora stod för långt in i målet. Så var det inte. Med tåspetsen på högerfoten styrde födelsedagsbarnet ut bollen till hörna.
Faktum var att det var den enda chans Frisco spelade sig till på 90 minuter. De skapade sina chanser på annat sätt, men det återkommer vi till.
En stund senare fick vi 1-0 i gåva av hemmamålvakten. En offsidestående Bullen visade tydligt att han inte tänkte springa på en djupledsboll. Friscos målvakt sprang ut mot sin högerkant för att hämta bollen. När Bullen tagit sig ur offsiden klev han upp för att sätta press. Målvakten verkade tro att det var avblåst och slog bollen uppåt - rakt på Bullen.
Vår forward blev helt ensam med målet. Innan han sköt tittade han på domaren för att försäkra sig om att spelet var i gång. Det var det.
Målvakten hann dock tillbaka in i målet igen innan skottet kom, så att Bullen fick dundra in vårt första seriemål för året. Sedan bröt det stora jublet ut.
Nu hade vi definitivt fått matchen dit vi ville. Vi ställde upp oss någon meter in på Friscos planhalva och tvingade fram misstag i deras spel. Anfallarna satte utmärkt press, yttermittfältet klev upp rejält, innermittfältet gav understöd och jobbade ner på de spelare som rörde sig mellan vårt mittfält och försvar. Backlinjen låg kvar och samlade upp. Det var helt enkelt enligt skolboken.
I halvtid fanns det inte mycket att justera. Vi pratade bara lite om att inte gå bort oss på skarvarna. Och om att fortsätta göra det stora jobbet.
Den första kvarten i andra halvlek fick vi det hett om öronen. Inte för att Frisco skapade så mycket i spelet, utan för att de fick lite väl många hörnor och inläggsfrisparkar. Och på dem var de farliga, inte minst duktige Baram Daneshmand var riktigt vass i luftrummet. Han vann massor av nickdueller och skapade halvpanik i vårt straffområde mest hela tiden. Med hjälp av uppoffrande arbete och säkert spel från Zamora red vi ut stormen.
Något oväntat gjorde i stället vi mål på en inläggsfrispark. Malm slog bollen mot bortre stolpen, där Johan dök upp och bara styrde bollen med skallen. Nicken träffade stolprotens insida, och returen gick snett ut mot straffpunkten. Där passerade bollen först ett par spelare. I andravåg kom annars ofarlige Marcus och tryckte in vårt 2-0-mål. Vi hade fått andrum.
Därmed bröt Mackan en svit som vuxit sig till 60 mållösa seriematcher i A-laget - eller 55 om man är snäll och tillskriver Mackan Hedareds självmål den 17 augusti 2001. Mackans senaste helt egna seriemål kom mot Töllsjö den 14 juni 2001 - men den som väntar på något gott...
Efter målet fortsatte Frisco att ha mycket boll, och söka vägar genom vårt försvar. Ytterligare några precist slagna hörnor och inläggsfrisparkar var det närmaste de kom - trots att de flyttade fram folk. Vi behöll nämligen disciplinen och löpviljan. Alla låg på rätt sida och vi kämpade ner våra motståndare.
När matchuret visade 85 minuter kändes det som att Frisco hade givit upp. De sista fem minuterna var underbara att spela. Vi kontrade framgångsrikt, och borde ha fått straff när Mackan blev fälld till vänster i Friscos straffområde. Någon minut senare kom 3-0-målet. Niklas satte högsta fart på vänsterkanten, och sprang runt Friscos backlinje. Det precisa inspelet prickade Risinger framför målet. Med båda knäna slog Gurra in den definitiva spiken i Friscokistan.
Matchen var vunnen och vi gav ett smakprov på brunt segerjubel.
De sista två minuterna jobbade vi för att ge Zamora en nolla i 29-årspresent. Så blev det, även om han själv i högsta grad bidrog till att vi höll tätt. En annan present var att hans mor och far med hjälp av två kartor äntligen hittade till Katebovallen - en arena de letat efter i tre år.
Utöver Zamora var samtliga 14 utespelare värda högsta betyg för den 100-procentiga inställningen. Ingen fuskade med att ta sitt arbete. Att det var så märktes på bytena. Såväl anfallare, centrala mittfältare som yttrar jobbade intensivt för att sedan ta en kort stunds vila. Perfekt.
På minuskontot fanns att vi drog på oss tre varningar, varav Henriksson blev den första att ge pengar till böteskassan. 50 kronor kostar det ju att ta onödiga gula kort i år.
Även Jukka och Bullen fick se gult. Bullen fick sitt för att han bönade till domaren om frispark sedan han blivit knäad och nedtryckt av Karelin i Friscos mittförsvar. Förutom det och straffsituationen gjorde dock domaren en stabil insats.
Allra stabilast var dock vårt försvarsspel. Det var helt klart huvudorsaken till att det jublades som om vi vunnit en serie efter slutsignalen.