referat_17.html

Målskyttar:	0-1 (73) Fredrik Nyberg
	1-1 (88) Gustav Risinger (Edvard Antonsson)
Målskyttar:	2-1 (91) Gustav Risinger (Marcus Nilsson)
Kabels lag:	Stefan Persson -
	Joan Ivarsson, Henrik Ådahl, Henrik Malm, Mikael Bäck -
	Marcus Nilsson, Johan Rydén, Olle Rydsjö, Magnus Henriksson -
	Mikael Aronsson och Gustav Risinger.
Avbytare:	Mikael Johansson, Peder Hallberg, Edvard
	Antonsson och Niklas Johansson.
Bäste Kabel:	Joan Ivarsson
Varning:	Marcus Nilsson
Utvisning:	-
Publik:	Ca 10 personer

Kommentar
Vilken vändning. Vilken makalös vändning. Sällan har tre poäng mot ett bottengäng känts så underbara.
Det var dags för den stora bruna derbyveckan på Ryda, med Knallen på måndagen och Wästerhov på torsdagen. Knallen låg sist i serien, och borde inte vara något svårt motstånd. Fast laget hade skärpt sig efter en usel säsongsupptakt och hade 0-3 mot Frisco och 0-1 mot Borås GIF i sina båda senaste matcher. Två klart godkända resultat - knallarna var alltså i form.
Det var vi också, och vi inledde med att spela exemplariskt. Vi rullade boll genom backlinjen och mittfältet och skapade massor av lägen. Redan de första tre minuterna hade vi tre klara chanser.
Även om antalet målchanser per minut sjönk efter ett tag så fortsatte vi att spela boll på ett bra sätt. Knallen kände hur stort vårt övertag var och satte in en libero halvvägs in i halvleken. Då fick de till en period där de jämnade ut spelet. De skapade dock inga målchanser.
Peder hade däremot ett distansskott som slog i underkanten av ribban och på returen lyckades Gurra få så dålig träff att Knallens målvakt kunde rädda. Det var vår bästa chans före paus. Vi var ofta nära, utan att komma till riktigt giftiga avslut.
I halvtid sa vi att vi skulle ha lite större tålamod i backlinjen, och rulla lite mer innan vi spelade på djupet. Vi kände att den här matchen var vår.
Andra halvlek håll på att inledas med en kalldusch. Knallen fick nämligen ett friläge - för övrigt mycket misstänkt offside - redan efter 15 sekunder. Zamora räddade oss då med en fotparad.
Sedan återgick matchbilden till den vi vant oss vid. Vi rullade boll, och skapade öppna lägen med jämna mellanrum. Johan frispelade Bullen, som helt ensam med Knallemålvakten sköt rakt på.
Ett ännu bättre läge bjöds Henriksson på efter att Marcus gått runt till höger. Men helt ren vid bortre stolpen fick Mangan snedträff med bredsidan - bollen tog en hög båge likt en backspinlobb. Den såg ut att trots allt kunna gå in, men kulan lade sig på taket.
- Jag trodde först att Edvard skulle sätta den, han hade ett jätteläge vid första stolpen. Men det är ingen ursäkt, jag fick god tid på mig att sätta den, förklarade Henriksson sin jättemiss.
- Hade den lobben gått in hade det varit årets mål. Vi stod som fånar och följde bollbanan, sa Knallens bäste spelare, Reino Oskarsson.
Vi fortsatte att spela oss fram. Nästa läge gick till Bullen, men hans frammarsch i straffområdet stoppades av en liggande Knallenback, som tog armarna till hjälp. Det var solklar straff - det tyckte alla utom domaren. Den före detta Kabelmålvakten Tommie Andersson, numera landslagsaktuell quarterback i Borås Rhinos, var övertygad.
- Hörde ni inte hur vi ropade? Vi såg det från B-planen, sa han.
Och då var ändå situationen vid det mål som är längst från B-planen. Domaren såg däremot inte någon straff. Han valde för övrigt ut vad han ville se mest hela tiden.
Så här sa han om straffsituationen:
- Jag bedömde inte att Knallenspelaren tog med hands frivilligt, sa domare Jasmin Dzeko.
Det gjorde däremot Knallens innerback Hans Helldén.
- Först är man övertygad om att ni skall få straff. Sedan gör vi mål i anfallet efteråt. Då började man hoppas på seger, sa Helldén.
För så var det. Bara sekunder efter att vi skulle ha haft straff kontrade knallarna och gjorde 0-1. Målskytt var Fredrik Nyberg, som en stund tidigare försökt sparka benen av Bullen, men bara hade belönats med gult kort för sitt överfall. Nu belönades Nyberg även med att göra mål.
Knallens ledningsmål blev startskottet till en extra offensiv satsning. Vi bytte ganska omgående ut Bäck och gick över till att spela 3-4-3. Vi hade också ett par kanonlägen att kvittera, bland annat två efter hörnor. Den första nicken touchade två Knallenbackar och tog ribban och ut. Den andra chansen hade Johan vid första stolpen på Niklas fina högerhörna. Då stoppades dock bollen på mållinjen.
Nästa läge fick Henriksson på ett inlägg mot bortre stolpen. Den här gången täcktes skottet bort. Det började kännas som en sådan där dag där inget går det egna lagets väg.
Vi gav dock aldrig upp hoppet, utan fortsatte att mala på framåt. Den sista kvarten gick knallarna på knäna. Vi fick rulla ostört en bra bit in på deras planhalva. Och kanske hade vi Johans ord från pausen i bakhuvudet:
- Gubbar, vi behöver inte göra segermålet förrän i 94:e minuten. Vi måste ha tålamod, jag vill inte höra något gnäll om hur dåliga vi är om vi inte skulle få hål på dem inom en kvart, sa Johan då.
Med bara någon minut kvar att spela kom den underbara kvitteringen.
Edvard klev in från högerkanten och sköt. Skottet räddades av målvakten, som dock släppte retur rakt ut. Där kom Gurra och plockade fram en gammal hederlig gummivänster. Benet vek sig nämligen vid tillslaget, och många trodde nog att han även skulle missa det här öppna målet.
Det var sannerligen inte långt borta.
Men bollen tog i ribbans undersida och damp ner i nätet precis bakom bortre stolpen. Det stora jublet bröt ut bland de bruna. Vi var dock inte nöjda med en poäng.
Bullen sprang snabbt och hämtade bollen i målet och tog med sig den till mittcirkeln. Johan ropade: "Nu går vi för seger!"
Vi fortsatte att spela 3-4-3. Och bara cirka 30 sekunder efter kvitteringen kom segermålet. I misstänkt offsideposition fick Marcus bollen på vänsterkanten. Han klev in i planen och drog ett inåtskruvat inlägg mot bortre stolpen. Mitt i straffområdet kom Gurra farande längs marken och förlängde inlägget med nacken. Bollen gick in i bortre burgaveln - ett mycket märkligt fotbollsmål.
Fast vad gjorde det? Vi hade ju vänt. Och jublande glada kablar vrålade ut sin glädje, medan dödströtta knallar inte trodde sina ögon.
För att slå vakt om vår ledning ropade vi in Bäck i spelet igen. Det gick dock inte, för han hade frusit så mycket i det regniga och blåsiga vädret att han hade bytt om och stuckit hem.
Olle fick kliva in, och Peder gick ner på backen.
Det hann dock inte hända mycket. Spelet pågick kanske i en halv minut innan slutsignalen ljöd. Vi hade svarat för en mäktig vändning.
Jublande bruna spelare klappade om varandra. Glada över vändningen, och stolta över att vi faktiskt hade spelat riktigt bra fotboll under 90 minuter.
Att det var rättvist rådde det ingen tvekan om. När Johan drygt tio minuter efter slutsignalen stod utanför omklädningsrummet och rapporterade till BT inträffade följande:
- Jag tror inte de hade en enda chans utöver målet, sa Johan i telefon.
Just då kom Knallens Reino Oskarsson ut ur deras omklädningsrum och hörde vad som sades.
- Jo, ni slog väl några bakåtpassningar? sa Oskarsson.
Totalt sett var alltså segern fullständigt odiskutabel. Fast vi hade ju gärna fått avgjort lite tidigare...