Wästerhovs IK - FC Kabel Åttio 2-0 (0-0)
Ryda Sportfält, 13 juni kl. 19:00

Målskyttar: 1-0 (87) Jonas Carlberg
2-0 (89) Jonas Andersson
Kabels lag: Stefan Persson -
Joan Ivarsson, Henrik Ådahl, Henrik Malm, Mikael Bäck -
Mikael Martinsson, Mikael Johansson, Peder Hallberg, Magnus Henriksson -
Mikael Aronsson och Edvard Antonsson.
Avbytare: Johan Rydén, Daniel Johansson och
Jukka Paananen.
Bäste Kabel: Johan Rydén
Varning: -
Utvisning: Peder Hallberg (grov, 41)
Publik: Ca 20 personer



Kommentar
Årets onödigaste förlust kom under veckan där FC Kabel Åttio tappade huvudet. Två gånger under matchen gav vi bort vår chans att vinna. Då blir det förstås inga poäng.
Det var en match många hade sett fram emot ända sedan BT:s fotbollsbilaga i mitten av april. I den uttalade nämligen Wästerhovs spelande ordförande Göran Lohne sitt lags målsättning för 2005:
"Vi skall krossa Knallen och förnedra Kabel Åttio," sa Lohne.
Hovet behövde inte förnedra oss den här torsdagen, vi gjorde det så bra själva. Två gånger under samma vecka till och med.
Inte för att vi spelade dåligt, utan för att vi inte klarade av att uppföra oss.
FC Kabel Åttio har under många år skapat ett rykte om att vara ett lättdömt och trevligt fotbollslag. Den bilden är vi på god väg att rasera. Sedan våren 2001 hade vi bara haft en man som hamnat på Västergötlands fotbollsförbunds lista över spelare avstängda för grova förseelser.
Nu fick vi två man på tre dagar. I tisdagens B-lagsmatch fick nye Krister Söderström ett gigantiskt hjärnsläpp. När vi hade lyckats vända 0-2 till 2-2 fick han plötsligt ett spel och satte en klockren örfil och sparkade efter en förvånad motståndare.
Krister gjorde det inför ögonen på Riksbyggens chef i Borås. Och han gjorde det i bruna kläder med trycket Riksbyggen på bröstet. Dagen efter ringde aktuell chef till Henriksson och förklarade att företagen inte längre var intresserat av att förknippas med Kabel Åttio. Det var med andra ord en hysteriskt dyr örfil.
Två dagar senare tappade Peder Hallberg också huvudet, inte lika grovt som Krister, men minst lika ogenomtänkt. Peder får nämligen inte några höga intelligenspoäng för sitt agerande i den 41:a minuten.
Vi hade då börjat få fullständigt kontroll på ett tröttkört Wästerhov. I efterdyningarna till en inläggsfrispark fick Peder en eftersläng från en liggande Hovförsvarare. Först ropade Peder och fick all uppmärksamhet, sedan sparkade han på motståndaren. IQ badboll.
Den utmärkte domaren Anders Johansson hade följt bollen med blicken, men vände sig förstås vid ropet och såg precis vad Peder gjorde. Kortet var mörkrött.
Om vi nu drar tillbaka klockan lite var våra förberedelser inför veckans andra derby inte optimala. Framför allt saknade vi många av våra allra bästa offensiva krafter. Det var sjukdomar (Larsson, Risinger, Fagrell och Olle), resor (Niklas) och barn (Mackan) som ställde till det. Vi fick stuva om rejält i våra offensiva linjer.
Trots det hade vi gott hopp inför den kamp som i BT annonserades som: "die rote Teufeln (de röda djävlarna) mot de bruna brassarna".
I första halvlek ställde vi upp oss i vårt låga försvarsspel och lät Hovet ha mycket boll. De rullade fram och tillbaka i sin backlinje utan att hitta någon som helst lucka i vårt försvar. Då och då tappade liberon Robert Öhman tålamodet och slog en långboll på chans. Dem tog vårt försvar hand om varenda en.
Inget av lagen hade någon målchans värd namnet under första halvleken. Ju längre tiden gick, desto större bollinnehav fick dock vi. Det kändes som att vi med hjälp av vårt energisparande låga försvarsspel, och våra täta byten, återigen höll på att suga musten ur en motståndare.
Då gav Peder, som redan berättats, tillbaka initiativet till Hovet. I efterhand känns det som att det var just i den situationen som vår chans att vinna försvann.
Vi avslutade första halvlek med en 4-4-1-uppställning. I halvtid bytte vi till 4-3-2 med tre relativt centrala mittfältare, som fick göra betydligt längre överflyttningar än vanligt.
Det gjorde att vi tappade stora delar av vårt kantspel. Vi tappade dock inte vårt passningsspel. Tvärtom hade vi kommandot om andra halvlek. För att citera domaren Anders Johansson efteråt:
- Det trodde jag aldrig, att ni skulle ta över totalt med en man mindre.
Men så var det. Vi rullade utmärkt i backlinjen och på mittfältet. Dock kändes det att vi saknade flera av våra bästa offensiva krafter - och att vi spelade med en man kort. Mittfältet orkade inte riktigt att fylla på ute på kanterna.
Även om vi hade många fina intentioner saknades det lilla extra i sista tredjedelen. De öppna målchanserna lyste med sin frånvaro. Dock spelade vi riktigt fin fotboll, något som noterades från Hovets bänk.
- Nu är vi totalt utspelade, ropade en Hovetledare så att det ekade över Rydas A-plan när det återstod en kvart att spela. Tiden gick dock snabbt, och med fem minuter kvar kändes det som att matchen skulle sluta mållös. I 86:e minuten kom nästa hjärnsläpp. Det var inte i närheten av på samma nivå som Kristers och Peders, men det kostade en poäng.
Lien - som för andra matchen i rad hade varit bäste Kabelspelare - glömde en av grundreglerna han har fått lära sig på fotbollsskolan ute i Töllsjö. I ett läge där han lätt kunde ha rensat till inkast slog Joan en bakåtpassning från fem-sex meter rakt mot eget mål, dessutom på Zamoras vänstersida.
Väl medveten om att planen är ojämn inne i målområdet, och att vänstern är hans sämsta fot greps Zamora av lätt panik när Hovetforwarden Jonas Carlberg närmade sig. Därmed uppfattade inte vår målvakt att Carlberg stannade upp och täckte tillbakaspelet. I stället för att försöka rensa med vänstern valde Zamora att klacka mot Liens håll. Bollen träffade Carlbergs smalben och gick in i tomt mål.
Ett vansinnigt tungt och snöpligt mål.
Domaren meddelade att det då bara var fyra minuter kvar. Vi gick upp på 3-4-3 igen i ett sista desperat försök att kvittera.
Med bara 30 sekunder kvar fick Hovet hörna. Då beordrade Johan tre man kvar på mittlinjen, och två man på halvdistans på vår planhalva, i hopp om att få till en sista kontring. Med bara fyra utespelare i eget straffområde var vi dock sårbara. Hovet tog chansen och smällde in den definitiva spiken i Kabelkistan. Tungt.
När slutsignalen ljöd var det tomma blickar hos de bruna.
Trots att vi saknade flera tongivande spelare, och hade varit en man kort i drygt halva matchen kändes förlusten grym. Vi hade ju varit väl så bra som Hovet.
Den sista chansen att blanda oss in i den absoluta toppstriden var borta. Vi hade givit bort den. För nu har vi förlorat 15 poäng den här våren, och med tanke på hur stabila GIF och Frisco varit räcker sannolikt inte ens full pott i de tolv omgångar som återstår till en plats två-i-topp.
Det som sved mest den här torsdagen var dock att vi dragit på oss två vansinnesutvisningar på tre dagar. Ett bottenrekord som förhoppningsvis aldrig kommer att slås.