Horndalsvallen, 16 maj kl. 19:00
| Målskyttar: |
0-1 (20) Marcus Edwijn |
|
1-1 (28) Anders Englund |
| |
|
| Kabels lag: |
David Hagström |
|
------------------------- |
|
Adam Rylander |
|
Kalle Åkerström |
|
Tommy Sandberg |
|
Peder Hallberg |
|
------------------------- |
|
Marcus Edwijn |
|
Andreas Eriksson |
|
Johan Rydén |
|
Peter Bäckstrand |
|
------------------------- |
|
Magnus Persson |
|
Johan Fagrell |
|
------------------------- |
| Avbytare: |
Mattias Johansson (in 81) |
|
Micke Martinsson (in 55) |
|
Gustav Risinger (in 75) |
|
------------------------- |
| Bäste Kabel: |
David Hagström |
| Varning: |
- |
| Utvisning: |
- |
Kommentar
I matchens absolut sista sekunder var Bäckis helt fri, men fick se sitt skott räddas. Så nära var vi segern
mot ett gnälligt Kinnahult på Horndalsvallen - trots den chansen skall vi nog vara rätt nöjda med den poäng vi
kämpade oss till.
Förutsättningarna var långt ifrån perfekta. Återbuden duggade tätt inför matchen, och vi kom till exempel till
spel med en helt nykomponerad backlinje.
Dessutom åkte halva laget vilse på väg till Kinnahult, vilket ledde till att tiden blev knapp för uppvärmning och
matchgenomgång.
Trots det var det omgående vi som tog hand om dirigentpinnen i matchen. Vår första halvlek var spelmässigt sett
mycket bra. Trots att Kinnahult satte hög press försökte vi hela tiden spela oss fram. Framför allt hittade vi
stora spelytor på vår vänsterkant, där Bäckis hela tiden var spelbar.
Som så många gånger förr det här året dog dock anfallen liksom ut när vi började närma oss motståndarnas straffområde.
Inläggen täcktes bort, eller hamnade bakom mål - och faktum var att efter en spelad halvlek hade vi trots god
kontroll på spelet inte tvingat hemmalagets målvakt till en enda svårare räddning.
Det bästa vi hade haft var ett par hörnor.
En av dem var tveklöst det bästa vi hade den här dagen. Den vänsterhörnan skruvade nämligen Robinho rakt i mål.
Vi hade fått en rättvis ledning.
En stund senare tvekade vår nya backlinje rejält för första och egentligen enda gången i matchen. Då högg Kinnahult
direkt, och utjämnade till 1-1. I halvlekens slutskede hade sedan hemmalaget också en riktigt het chans att ta ledningen.
Trots att halvleken kändes som vår, var det hemmalaget som hade skapat flest bra chanser.
Deras chansmässiga övertag fortsatte i andra halvlek. En halvlek som för övrigt påannonserades på följande sätt av
Horndalsvallens klämkäcke speaker:
- Nu kära publik är det dags för ytterligare 45 minuters härlig fotbollsunderhållning.
Kanske hade han rätt. Vädret var definitivt härligt, kanske passade också underhållningen in på den beskrivningen...
Hur som helst bjöds i alla fall publiken på ytterligare 45 minuters fotboll i solskenet. En trekvart där hemmalaget
var hetare än oss, både på och vid sidan av planen.
Vi börjar med det senare, den mindre smickrande delen för hemmaklubben. Kinnahults spelare och ledare visade sig
nämligen lida av dåligt humör. Deras frustration blev allt större ju längre matchen led. Trots att domaren knappast
kan anses ha varit Kabelvänlig drog hemmalaget på sig fem gula kort - vi inget.
Som så ofta förr var det ledarna som initierade den dåliga stämningen. Deras linjeman visade klart enögda tendenser,
och de ledare som hade hand om laget ropade, kommenterade och protesterade mot vart och vartannat domslut. Till slut
fick domaren nog och skickade upp en av dem på läktaren.
Frustrationen kan ha grundats i att Kinnahult faktiskt var bättre än oss efter paus och skapade sex-sju riktigt bra
lägen, men att David storspelade och höll rent.
Han gjorde det med god hjälp av övriga kablar. Vi kämpade nämligen hela tiden, och var aldrig utspelade. Skillnaden
var den att medan Kinnahult kom till farliga avslut fortsatte vi att trampa vatten på motståndarnas planhalva.
De sista tio minuterna kom dock våra chanser. Först nickade Johan fram till Gurra, som blev helt fri. De senaste
årens bruna skyttekung lider dock fortfarande av sviterna av sin hälseneoperation, något som påverkar både löpsteg
och självförtroende.
Den här gången var det nog det senare som gjorde att han totalmissade sitt avslut. Den lösa bollen rullade flera
meter utanför.
I matchens absolut sista sekunder kom CHANSEN. Eriksson jobbade fram bollen till Bäckis, som stod helt ren fyra-fem
meter från mål, i höjd med Kinnahults vänsterstolpe.
Bäckis fick upp bollen, men inte bättre än att hemmamålvakten kunde rädda. En försvarare rensade, och några sekunder
senare ljöd slutsignalen.
Vi hade varit hysteriskt nära segern. Med tanke på hur bra den sista chansen var borde vi till och med ha vunnit.
Trots det fanns det anledning att vara nöjda med en poäng. Vi hade ju kommit till spel med ett brandskattat lag,
och sett till målchanser var det ju definitivt Kinnahults match.
Det var också i hemmaleden den största besvikelsen fanns. Efter slutsignalen verkade det svartna för vissa av deras
partiska ledare.
Hur skall man annars förklara att de rapporterade till BT att de själva hade tagit ledningen i minut 35, och att
vi hade kvitterat en stund senare?