07referat_20.html

Målskyttar:	0-1 (4) Alexis Valencia
	1-1 (21) Johnny Albertsson (Marcus Nilsson)
	1-2 (48) Peter Jekler
	2-2 (54) Jamie Gidman (Johan Afzelius)
	2-3 (67) Peter Jekler
	3-3 (77) Gustav Risinger (Andreas Eriksson)
	3-4 (80) Rade Galic
	4-4 (89) Gustav Risinger (Marcus Edwijn)

Kabels lag:	Viktor Svenkvist
	-------------------------
	Fredrik Larsson
	Kalle Åkerström
	Henrik Ådahl
	Joan Ivarsson
	-------------------------
	Peter Bäckstrand
	Peder Hallberg
	Johnny Albertsson
	Marcus Edwijn
	-------------------------
	Andreas Eriksson
	Gustav Risinger
	-------------------------
Avbytare:	Marcus Nilsson (in 10)
	Johan Afzelius (in 10)
	Adam Rylander (in 7)
	Jamie Gidman (in 12)
	-------------------------
Bäste Kabel:	-
Varning:	-
Utvisning:	-

Kommentar
Försnacket handlade om ett kärt återseende av domare Härngren och att vi skulle ställas mot ett revanschsuget Yugo. Efteråt pratades det mest om besvikelse, en lång näsa och ett gäng billiga mål.
Bara fyra dagar efter den tragikomiska föreställningen på Götavallen skulle vi alltså återigen dömas av Roger Härngren. Domaren var rejält på krigsstigen före matchen - fast inte mot Kabel Åttio utan mot kommunen och en P14-match.
Bakgrunden var den att Borås Stad låtit Kronängs 14-årslag få träningstid på arenan fredagar 18.30-20.00. Den här fredagen användes den tiden till match mot Skara, som dock hade fått för sig att matchen började 19.30 och därmed hade anlänt för sent. Vår match riskerade att bli upp mot en halvtimme försenad.
- När klockan är 20.00 går jag ut och bryter matchen, sa Härngren irriterat, och fortsatte:
- Det är skandal att kommunen låter ett 14-årslag ha träningstid på arenan på bästa matchtid under fredagskvällar - då borde det ligga vanliga seriematcher här.
Eftersom Elfsborgs tränare Magnus Haglund hade förbjudit all form av fotbollsspel (som inte hade med hans eget lag att göra) på Ryavallens gräsmatta fick vi och Yugo värma upp i ryttargång och på löparbanor.
Under uppvärmningen hörde Johan hur Yugos målvakt ställde ett par intressanta frågor till sin lagledare:
- Hur långt ut skall jag stå? Och, när skall jag ta med händer?
Det stod ganska klart att Kinnajuggarnas målvakt inte var riktigt hemtam med sin uppgift.
Även i vårt mål fanns en outsider. Efter att trion David, Tvålen och Zamora tackat nej gick budet till Ville, som ställde upp. Därmed slapp vi att ställa vår femtemålvakt - en titel som bland annat Johan och Kalle hade kämpat om på träning...
I försnacket hade mycket handlat om att vi troligen var tvungna att spela med dubbla benskydd eftersom Yugo troligtvis var rejält irriterade över att vi påtalade för förbundet att laget använde för många spelare i första matchen - och att vi därmed tilldömdes segern med 3-0. Dessutom spekulerades det i hur det skulle gå att ha domare Härngren bara ett par dagar efter farsen på Götavallen.
Härngren vann en seger redan innan avspark. Hans skrämselpropaganda mot P14-matchen innan oss gav nämligen resultat. Ganska exakt 20.00 blåste domaren av den matchen. Vår match kom därmed i gång redan klockan 20.04.
Med tanke på att vår fysiska status hade sänkts på grund av den dåliga träningsnärvaron på gräset hade tränarduo Glas-Lasse valt att återgå till de täta byten som vi använde oss av under perioden 2003-06. Matchupptakten blev trots det allt annat än positiv för de bruna brassarna. Även om man direkt kunde se att den här Yugo-upplagan var betydligt mycket sämre än den vi mötte på Viskavallen gjorde Marklaget mål på sitt första anfall. Vi var lite passiva i försvaret, och ställde därmed Ville chanslös på avslutningen från nära håll.
Från minut tio och under resten av halvleken var matchen vår. Vi hade gott om tid att rulla boll, och fick Yugos trögfotade anfall att arbeta defensivt. Det gjorde att gästerna inte orkade anfalla.
Som vanligt hade vi svårt att omsätta vårt spelövertag i målchanser. Med tanke på att Yugo hade en utespelare i mål var det olyckligt att vi inte sköt fler skott. Mitt i halvleken drog dock Johnny till med högern från straffområdeslinjen. Det var ingen kanon, men bollen var tillräckligt hård och välplacerad för att passera Yugos rostiga målvakt.
Oavgjort i halvtid kändes onödigt jämnt, vi var ju det klart bättre fotbollslaget.
I paus pratade vi om att skjuta mer. Och efter sidbytet kom också målen, tyvärr åt båda håll.
Yugos båda ledningsmål till 2-1 och 3-2 var nästan identiska. Det handlade om frisparkar från deras högerkant, som gick över Ville och in i mål. Båda målen var väldigt billiga.
Kanske var det så att Ville stod i andra tankar. Redan när han kom till arenan hade han nämligen fått en liten överraskning.
- Ville? Är du med? Jaså, då blir det match i dag och svensexa i morgon, sa Kalle.
Därmed förstörde vår Svenljungabördige mittback en väl förborgad hemlighet. Peder, Shilton med fler hade ju - som man brukar - gjort allt för att hålla svensexan hemlig. Nu fick Ville reda på vad som väntade ett halvt dygn i förväg.
Och visst kan man förstå att år målvakt då började fundera på vad som väntade morgonen efter, kanske skulle han bli lämnad naken på Danmarksfärjan utan pengar och utan returbiljett. Kanske skulle han bli inrullad i en matta och placerad i bagageutrymmet på ett plan på väg mot bortre Mongoliet. Eller kanske skull han få springa gatlopp i Borås iklädd någon fånig clownmössa.
Med sådana funderingar i huvudet är det lätt att tappa koncentrationen vid ett par inläggsfrisparkar...
Frisparksmålen gjorde att vi precis som i första halvlek tvingades jaga ur underläge. Bollinnehavet fortsatte att vara vårt, och matchbilden var egentligen hela tiden positiv - vi var det bättre fotbollslaget.
2-2 ordnade Jamie till på ett inte allt för märkvärdigt skott. När vi såg att det gick att göra mål på strumprullare började vi överdriva, plötsligt sköt vi i princip från mittlinjen. Även om Yugos målvakt var usel, fanns det gränser för vad han släppte in.
3-3-kvitteringen kan definitivt inte målvakten lastas för, det kom efter årets prestation. Eriksson fick bollen på högerkanten, någon meter in på egen planhalva. Hans genombrott är redan klassiskt.
Tre gånger försökte Yugospelare att fälla Eriksson, som dock behöll balansen och bollen.
Tre gånger vrålade Kabelsupportrar från läktaren på frispark, men domare Härngren avvaktade föredömligt.
Det fjärde vrålet från Kabelsupportrarna var för mål. Efter attack två vek nämligen Eriksson inåt, klarade attack tre precis utanför straffområdet, tog sig ner till kortlinjen och spelade snett-inåt-bakåt till Gurra som fick tom kasse.
Det var helt enkelt ett fantastiskt förarbete.
Det var inte bara bland kablarna som det jublades, domare Härngren blev barnsligt lycklig över att han lyckats så bra med sina fördelar. Domaren sprang därför fram mot Kabelsupportrarna (de ur Bockasjömaffian som inte fanns på planen) och gjorde lång näsa mot dem. Ett något omoget uppträdande, som diskuterades flitigt bland de bruna efteråt.
Målet föll med 13 minuter kvar och borde ha givit oss kraft att avgöra, Yugo verkade nämligen helt slut. Trots det tog gästerna ledningen igen, bara tre minuter senare. Starke Rade Galic kämpade sig igenom på egen hand, och avslutade med ett kanonskott mot bortre hörnet.
Det såg ut att bli ett segermål, vårt försök till en avslutande anstormning verkade nämligen först ganska avslaget. Det skulle dock komma en kvittering i minut 89. Robinho slog ett fint högerinlägg på vilket Gurra liksom fick förlänga sin hals till stutslängd för att nå, skarvningen var det inget fel på och bollen seglade otagbart över målvakten och in i bortre burgaveln.
Enligt Yugos hemsida på Svenska Fans var 4-4-målet ett självmål. Den som skrev det referatet kan knappast ha sett målet i fråga. Eller så hade han glömt det i ren bitterhet. Så här sammanfattades nämligen match på nämnd Yugo-hemsida:
"Nu har det gått ett dygn efter den bedrövliga 4-4-matchen mot Kabel Åttio. De gick av plan som vinnare och vi gick av plan som förlorare. Detta var en stor bragd för Kabel Åttio. De mötte FK Yugos b-lag. I gårdagens match hade vi tre spelare i startelvan som var med från start i förra matchen mot Kabel Åttio"
Det var ingen tvekan om att vi var nöjdast med tanke på den sena kvitteringen. Med tanke på hur matchen såg ut spelmässigt var det dock vi som var förlorarna - och någon bragdmatch handlade det knappast om, bragderna får vi spara till i höst.
Våren har på många sätt varit en besvikelse. Att vi bara spelat oss till två segrar känns inget vidare. En huvudorsak är säkert våra dåliga matchupptakter. Flera gånger har vi hamnat i tidigt underläge, och att vi på elva matcher bara gjort fyra mål före paus är riktigt dåligt.
Positivt är däremot att vi flera gånger kommit tillbaka från underläge, och att vi avslutat matcherna starkt. Laget är alltså vältränat, positivt dessutom att vi stundtals har spelat riktigt fin fotboll.