FC Kabel Åttio - Wästerhovs IK 3-0 (2-0)
Borås Arena 25 april kl. 19:00

Målskyttar: 1-0 (20) Johan Rydén (Niklas Johansson)
2-0 (43) Christoffer Öjerhed
3-0 (72) David Hagström (Johan Rydén)
   
Kabels lag: Henrik Tannerfors
-------------------------
Fredrik Larsson
Henrik Ådahl
Henrik Malm
Johan Afzelius
-------------------------
Marcus Nilsson
Christoffer Öjerhed
Johnny Albertsson
Niklas Johansson
-------------------------
David Hagström
Johan Rydén
-------------------------
Avbytare: David Gustafsson
Mikael Enhörning
Mattias Borgström
Gustav Risinger
-------------------------
Bäste Kabel: Johan Rydén och Mattias Borgström
Varning: -
Utvisning: -



Kommentar
50 minuter före matchstart stod Coach Kaiser ensam vid spelaringångens mynning och blickade ut över en tom Borås Arena. De gula stolarna var ljummet ensamma i all sin massa, strålkastarna gav ifrån sig en förväntansfullt ljus och gräset såg perfekt ut i sitt stadium av plastighet.
De kittlande vibrationerna i luften gick inte att ta miste på, det var en speciell kväll.
82 dagar tidigare, närmare bestämt den femte februari på en stenhård, kylslagen och regndrabbad Broplan, hade FC Kabel Åttio anno 2008 påbörjat den vedermödiga resa som nu hade nått fram till denna stund.
Seriepremiär mot ärkerivalen tillika Rydakonkurrenten Wästerhov på Borås Arena.
Fonden var i det närmaste perfekt, förberedelserna hade förutom den pinsamma 0-4-förlusten mot Norrmalm i den första träningsmatchen varit succéfyllda och hela den gångna veckan hade ett närmast självlysande fokus legat som ett täcke över matchen som snart skulle sättas igång.
Coach Kaiser drog ett djupt andetag och lät luften cirkulera i hans lungor för att sedan sippra ut i Boråskvällen. Det var nu det gällde. Allt de bruna hade åstadkommit hittills spelade från och med nu ingen som helst roll. "Man är aldrig bättre än sin senaste match" tänkte han på regelrätt, klyschigt om än ack så sant vis och insåg att snart skulle just den senaste matchen vara den som han, tränarkollegan Tannerfors och deras mannar stod inför.
Ett par timmar tidigare hade de båda tränarna suttit i en bil på väg från Knalleland och pratat om förväntningar. Båda var överens om att Wästerhov skulle ha minst lika mycket derby- och premiärnerver, men de var också inne på samma spår när de gällde de egna leden: känslan var bra, känslan sa seger.
När han stått och laddat upp sig själv ytterligare två minuter gick Coach Kaiser in i omklädningsrummet där de bruna hade samlats. Det märktes direkt att det här inte var någon vanlig match.
Elektriciteten knastrade friskt i rummet där 16 oerhört förväntansfulla, nästan skandalöst laddade och till bredden med självförtroende fyllda spelare gjorde sig förberedda.
Alla visste att försäsongen hade varit grym med fantastisk träningsnärvaro, många gjorda mål, få insläppta och mycket intressant spel på grusmatcherna. Det var dock dags att lämna av detta till statistiken och fokusera på nuet.
Efter ett kortare brandtal av Coach Kaiser kom den numera obligatoriska tysta minuten där varje spelare för sig själv går igenom vad han själv vill och ska åstadkomma de kommande 90 minuterna och hur han ska göra det bästa möjliga sätt.
En tystare minut får man verkligen leta efter. Just då och där, när alla satt djupt försjunkna i sina egna tankar av uppladdning, kändes det redan som vi hade vunnit matchen. Mäktigt var bara förnamnet.
Uppvärmningen var också den av det respektingivande slaget. För att kunna peka på exakt hur bra den var fungerar Mr Kabel Åttio Johan Rydéns ord någon minut efter slutsignal som tillräcklig mätare: "Det var fan den bästa uppvärmning jag någonsin varit med om i Kabel Åttio, helt sjukt vad bra och laddade alla var."
Övriga kommentarer känns onekligen överflödiga eftersom Johan har över 15 A-lagssäsonger i brun dress...
Och så var det alltså dags för match.
Premiär mot Hovet. Adrenalinet fullkomligt sprutade åt alla håll.
Väldigt omgående märktes det vart vindarna skulle blåsa denna kväll.
82 dagar av svett, blod, frostskador och uppskrapade knän kanaliserades i en hejdundrande överkörning innehållandens bländande passningsspel, smäktande anfallsvågor och orubblig skärpa både offensivt och defensivt.
Första 35 minuterna av årets seriespel var den bästa fotbollsunderhållning som skådats i mannaminne av ett brunt lag. Wästerhovs spelare hade ingen, absolut INGEN, chans att hänga med när Kabel Åttios bruna brassar rusade fram likt en på fotbollskärlek överdoserad buffelhjord över Borås Arenas prunkande konstgräs.
1-0 satt som en smäck efter drygt 20 spelade minuter. Nicke Johansson fick helt ohotad stå och måtta inlägg ute på sin högerkant, och när Johan kom farande slog Nicke till med ett perfekt sådant.
Mötet mellan panna och fotboll blir sannerligen inte vackrare än vad det blev i detta fall. Johans lysande nick mitt i luften seglade med otagbar skruv in i målvaktens vänstra hörn och vilt jubel utbröt.
Den som jublade mest av alla var Johan som drog till med ett Hagströmfirande, det vill säga overklig glädje med armar och ben viftandes i full galopp.
Matchen kunde i själva verket ha varit avgjord precis där. Hovet såg ut som ett slaget lag redan efter 20 spelade minuter, och om vi hade haft några premiärnerver kvar i kroppen försvann de allesammans på en gång när Johan nickade in ledningsmålet.
Att vi skulle kunna hålla uppe det grymma spel vi hade visat upp matchen igenom var det knappast någon som trodde på, därför kom den dipp som vi råkade ut för under halvlekens avslutande tio minuter inte direkt som någon chock. Hovet hade två riktigt bra lägen, men den för dagen formtoppade Tvålen sade bestämt nej till något nätrassel bakom honom.
Han sa nog däremot helt andra saker när Öje i den 43:e minuten på sedvanligt sätt köttade sig igenom två backar och begav sig mot mål. Brutalt uppvaktad lyckades ändå vårt starka mittfältsförvärv stå på fötterna och vackert lobba över både målvakt och försvarare in i mål. Naturligtvis ett oerhört viktigt mål rent psykologiskt eftersom halvtidssignalen gick strax därefter.
I paus handlade det mesta om att behålla den fantastiska fokus som vi haft under de första 45 minuterna. Vi lovade varandra att fortsätta löpa, passa och hjälpa varandra tills sista sekunden var kommen.
Två som dock inte riktigt kunde lova att de skulle kunna fullfölja matchen var Bocken och Larsson Jr. Bocken fick precis innan start ett näsblod som vägrade ge med sig, och när detta slutade rinna ut ur näsborrarna letade det istället sig in i halsen och ner i den Borgströmska magen. "Jag måste ha svalt minst en liter blod under första halvlek, och jag vet inte hur mycket mer jag pallar", sade han men inledde i alla fall andra halvlek. Junior hade de senaste dagarna gått runt med en illasinnad förkylning i kroppen som nu började ta ut sin rätt, och även han förvarnade om ett byte. Ingen av dem skulle dock komma att bryta. Tro fan det så roligt som vi hade matchen igenom.
Hovet hade en kortare period på cirka fem till tio minuter under andra halvlekens start ett smärre spelövertag, men vi var kalla och åt upp dem i försvaret när de väl kom så långt.
När våra rödvita (för övrigt i splitter nya dräkter) motståndare så smått började inse att den här dagen var en brun dag sjönk de tillbaka i energi och tillät oss gasa upp åter igen kändes matchen helt avgjord. Från den 55:e och fram till den underbara slutsignalen var det ett så fullkomligt spelövertag för de bruna att Coach Kaiser bara kunde stå och njuta vid sidan av planen. Det var bannemej ren och skoningslöst vacker fotbollspoesi som med högljudd stämma basunerades ut över arenan.
I den 73:e minuten kom den definitiva uppercuten som fick Wästerhov att segna ner. Johan kom fri på högerkanten och såg David Hagström komma farande (som han alltid gör) i mitten. Även detta inlägg blev perfekt och damp ner precis mellan hovets målvakt och den framstörtande Hagström som med sin djuriska vilja mötte bollen perfekt med foten innan keepern hann fram. Skottet blev stenhårt och bollen slog först in i ribbans underkant för att sedan borra in sig i nätmaskorna. Det var så snyggt att man bara häpnade.
Nu fick alla inblandade se på målgörarglädje av den mest genuina vara, för det finns ingen som kan jubla så som David Hagström kan.
Självklart var det nu helt och hållet avgjort. Kattens lek med råttan hade nått sitt yttersta resultat och även om vi fortsatte vårt bländade spel tills slutet så ville vi nog egentligen bara börja fira vår premiärseger så snart som möjligt.
Slutsignalen ljöd från duktige och konsekvente (vi borde dock ha haft en straff när Hagström blev utsatt för ett mordförsök i offensivt straffområde) domaren Emin Rexhepi och saken var biff. Klockren seger i premiären med övertygande 3-0.
Sången ljöd något oerhört skönt i alla med brun själs öron och tårkanaler. En bättre start kunde vi knappast ha fått.
Som avslutning citeras Martin Johanssons, före detta spelevink och helikopteridkande fantast i Kabel, lyriska ord till Coach Kaiser några minuter efter slutsignalen.
"Vafan Kalle, ni är ju Kabel, ni är ju grymma, ni är ju vinnare!!!"
Så sant.