Yugo FK - FC Kabel Åttio 1-1 (1-1)
Viskavallen 4 maj kl. 15:00

Målskyttar: 1-0 (20) Misko Mijatovic
2-0 (40) Johnny Albertsson (Gustav Risinger)
   
Kabels lag: Stefan Persson
-------------------------
Fredrik Larsson
Torbjörn Eidering (debut)
Henrik Malm
Johannes Carlsson (debut)
-------------------------
Marcus Nilsson
Christoffer Öjerhed
Johnny Albertsson
Niklas Johansson
-------------------------
Emil Dahl
Gustav Risinger
-------------------------
Avbytare: Mirnes Mesic
Mikael Enhörning
Martin Svedberg (debut)
Peter Bäckstrand
-------------------------
Bäste Kabel: Christoffer Öjerhed, Fredrik Larsson
Varning: -
Utvisning: -



Kommentar
I den 85:e minuten kunde mörkret ha blivit svartare än natten. Bollen låg på straffpunkten för Yugo och skulle strax slås, detta efter ett tveksamt domslut huruvida den fällde verkligen befann sig innanför straffområdet eller inte.
Nackar och huvuden fälldes ned till gamliknande positioner och mod sjönk så tydligt att det hördes över hela Viskavallen.
Det kändes så himla typiskt att bollen skulle ligga där, matchen skulle ju ha varit i vår ägo för länge sen. Chanserna hade avlöst varandra, den ena bättre än den andra, men samtliga förutom Johnny vänsterkanon i den första halvleken hade bränts på pyromanliknande manér.
Och nu skulle vi alltså bli straffade på detta sätt, genom att med fem minuter kvar att spela få ett underläge och allra högst troligast i slutändan en genombitter förlust.
Eller?
Straffen slogs.
Straffen gick utanför.
Yugohänder på pannorna och vilt jubel i det bruna lägret. Allra högst jublade Mirre som ett tag verkade ha fått ett slaganfall så galet som han brölade i riktning mot planen.
Kanske var det så att en viss lättnad forsade ut ur Mirres luftrör, för trots sin bästa insats hittills i brunt hade han varit en av de värsta målsumparna.
Ett sista krafttag från Kabel till trots slutade matchen oavgjort, och inget av lagen verkade särskilt nöjda med det.
För nöjda ska vi inte vara. Visst, Yugo på deras hemmaplan är alltid en av årets svåraste bortamatcher (minns den svidande 0-3-förlusten förra året som sedan genom byråkratins snårskogar blev 3-0 till oss...), men att vi inte åkte därifrån med alla poäng måste ses som ett mindre misslyckande.
Genom att ta kontroll över mittfältsmatchen från start till slutsignal fick vi ett tidigt spelövertag där både kanter och centralt utnyttjades på ett lovande sätt. Forwards och yttrar låg på ständig rulle och hotade, men våra motståndares backlinje hade både stora doser tur och likaväl positionssäkerhet att lita på, så särskilt vassa kändes vi inte under matchen första 30 minuter.
Yugos spelidé kan tyckas märklig, men med tanke på spelarmaterialet man har i truppen så känns den på ett konstigt sätt naturlig. I stort sett samtliga spelare i den 13-mannatrupp som hemmalaget mönstrade har ett väldigt fint tillslag på bollen och bra spelsinne. Därför matades det och åter matades lååånga bollar ner mot och bakom vår backlinje, ofta på läppen till den lagkamrat det var menat för.
Detta ställde till grova problem för oss under framför allt första halvlek, men även matchen igenom. Backlinjen föll/tog djup ofta för sent och fick därför ägna sig åt tokrusningar rätt hem man mot man, vilket ledde till farligheter och definitivt truten ork redan i början av matchen. Den som såg mest sliten ut var Malm som i över en vecka gått runt med en illavarslande förkylning som vägrade bryta ut. Tur för honom att pigge Johannes ständigt var på rätt plats och tog de blodiga löpningarna mot sin antagonist, som för övrigt mest såg ut att vilja ha Johannes tröja eller ansiktshud...
I den 20:e minuten var olyckan till slut framme. En perfekt boll snett in bakom vår backlinje landade på foten hos Yugos anfallare som med kräm tryckte in ledningen vid Stefans närmaste stolpe. Kabel jobbade dock på bra och fortsatte rulla hyfsat, om än med på tok för mkt slarv i själva inledningsfasen av anfallen. Att under en match tappa bollen så många gånger på mittplan med fritt fält bakom sig för motståndarna att anfalla på torde vara olagligt, men vi kom undan med blotta förskräckelsen samtliga gånger, vilket inte säger att vi ska fortsätta med det...
I den 40:e minuten fick vi äntligen utdelning efter allt vårt slit på Yugos planhalva.
Johnny kunde med fritt synfält bomba in kvitteringen i bortre krysset. Den satt hur snyggt som helst och kändes skönt för den bruna magkänslan när väl matchen skulle komma att avgöras senare.
Något som ju aldrig kom. Trots GYLLENE lägen för Nicke, Mirre, Emil och Mackan fick vi aldrig in bolluslingen, och sen så höll det till och med på att sluta med förlust...
Men elvametaren bommandes alltså å det grövsta, vilket ju i alla fall kändes som lite rättvisa.
Vad som hade varit ännu mer rättvist hade varit ett segerresultat till oss med 3-2, dels då med tanke på alla de chanser vi hade och dels Yugos straff i slutet av matchen.
Både besvikelse och en viss lättnad alltså, och så får man tänka på att om man ska komma högst eller högt upp i tabellen så måste man vinna hemma och i alla fall ta poäng på svåra bortamatcher.