FC Kabel Åttio - Kronängs IF 3-1 (2-0)
Ryda Sportfält 9 maj kl. 19:00

Målskyttar: 1-0 (2) Marcus Nilsson
2-0 (38) Emil Dahl (Fredrik Larsson)
2-1 (53) Hozan
31 (65) Peter Bäckstrand (Fredrik Larsson)
   
Kabels lag: Henrik Tannerfors
-------------------------
Fredrik Larsson
Torbjörn Eidering
Henrik Ådahl
Johan Afzelius
-------------------------
Marcus Nilsson
Christoffer Öjerhed
Johnny Albertsson
Niklas Johansson
-------------------------
Emil Dahl
David Hagström
-------------------------
Avbytare: Johannes Carlsson
Johan Rydén
Gustav Risinger
Peter Bäckstrand
Fredrik Hansson (debut)
-------------------------
Bäste Kabel: Emil Dahl och Johan Afzelius
Varning: Christoffer Öjerhed
Utvisning: -
Publik: Ca 60 personer



Kommentar
Åter igen fanns den där. Känslan i magtrakten som två veckor tidigare varit så påtaglig inför premiärmötet mot Wästerhov.
Då sa känslan seger, och 3-0 på Borås Arena talade sitt tydliga språk.
Kunde man verkligen lita på samma känsla den här gången? Det var ju trots allt klassiska och rejält segertippade Kronäng som skulle komma till Ryda för att i deras ögon bara avverka en i raden av många klara segrar den här uppbyggnadssäsongen.
Detta var något vi naturligtvis ville sätta stopp för, året i sexan skall verkligen inte bli så lätt för Kronäng och Brämhult som de själva på förhand trott.
Ubbhult hade i den andra omgången å det grövsta fått smaka på våra gästers kapacitet, 8-0 till Kronäng slutade den matchen, så vi var garanterat förvarnade.
Viktigt var att glömma bort den misslyckade matchen mot Yugo fem dagar tidigare då vi spelade hyfsat och skapade mängder med chanser, men bara ett mål. Skulle vi kunna rubba Kronäng var fokus på uppgiften som stod inför oss av yttersta vikt och dessutom så var vi helt enkelt tvungna att agera kallare i de avslutssituationer som förhoppningsvis komma skulle.
Laddningen var grym och det var tydligt att de 16 kablar som kallats till strid denna dag var helt och hållet med på att vi skulle kämpa, slita och löpa till benen skrek av smärta för att bärga tre poäng denna ljuvliga fredagskväll.
Förutom bruna spelare och ledare så fanns det också en publik modell större i Kabelsammanhang som njöt av solsken, sällskap och dryck i olika former. Njöt allra mest gjorde Gotland, som i bilen till Ryda i sällskap med tränarduon Kaiser/Tvål deklarerade att han "i alla fall skulle ta det lugnt, eftersom alkoholen ska räcka hela kvällen även efter matchen".
Hmmm... Något tillbakalutat smuttdrickande tedde det sig dock inte handla om när väl domaren Göran Lindgren blåste igång. Vår gemytlige rauk blev nämligen alltmer rund om fötterna och alltmer HÖGLJUDD gentemot domare, motspelare och övrig publik ju längre matchen gick. Otrevlig var han dock aldrig... kanske.
Anledningen till att jubla stort fick dock Gotland och övrig publik omgående, faktiskt redan i den andra spelminuten. För efter en perfekt spelvändning kom Mackan farande med pigga ben på vänsterkanten och upptäckte nog till sin stora förvåning att ytorna var breda och väl tilltagna att avancera på. Kronäng var helt klart inte beredda på det tempo vi hade startat matchen i och hann helt enkelt inte med i förflyttningen. Mackan kom så långt som fram till straffområdeslinjen där han först vände bort en back för att sedan tyvärr fjutta iväg ett vänsterskott som inte var mycket för världen. Men den som minns (och vem med en sund inställning till fotbollskunnande gör inte det?) Stan Collymores, då i Liverpool, klassiska och overkliga turmål på Blackburns målvakt Tim Flowers i februari 1996 skrattade nog minst lika gott och rått nu som då när Mackans boll landade i en grop för att sedan studsa upp och slutligen ställa Kronängs juniormålvakt helt. 1-0 var ett faktum, och då hade matchen knappt hunnit börja. Enligt säkra källor (läs Arkiv Rydén) var detta det näst snabbaste Kabelmålet under hela 2000-talet, endast slaget av 30-sekunderspytsen mot Vänga år 2000. Inte illa!
Den tidiga ledningen gav oss rejält med energi och trots att Kronäng stod för den större delen av bollinnehavet kom de aldrig riktigt nära förutom några skott utanför straffområdet. Vi försvarade oss på ett närmast perfekt sätt. Det defensiva arbetet gjordes alltid på rätt sida, pressen satt precis som den skulle och aggressiviteten, förutom några gånger då vi inte stötte upp på skytt i farligt läge, var klockren.
Redan efter 25 minuter verkade Kronängs lagledare ha fått nog av vår fina defensiv och började gasta om att vi maskade eftersom Larsson Jr vid två tillfällen promenerade till bollen när han skulle slå frispark upp i banan. Frustration och patetik är ledorden i det utbrottet, tror nog inte han hade slängt sig med sådana anklagelser om det hade varit hans lag som haft ledningen med 1-0...
I och med motståndarnas bollinnehav kunde vi under hela den första halvleken ligga på farliga kontringar med Hagström, Emil, Gurra eller vår debuterande skåning Fredrik som farlig spjutspets längst fram.
Just Fredrik fick ett friläge efter en dryg halvtimme, där han genom en smart och bra löpning kom fri, men den före detta HIF-aren fick se sig besegrad av Kronängs målvakt.
På ett nästan identiskt anfall fick Emil drygt åtta minuter senare samma chans. Larsson Jr levererade en perfekt djupledsboll från sin ytterbacksplats på läppen till en framrusande Emil som verkligen fick all tid i världen mot keepern.
Lite väl lång tid trodde många, helst eftersom Emil ack så många gånger förr hellre har gått på skoningslös kraft och därmed bommat istället för att förlita sig på sin kyla i avslutningsfasen.
Detta verkade vara något som även Emil tänkt på, för hans utväntning av målvakten och sedan utsökta placering i det bortre hörnet skrek inget annat än "skyttekung på gång".
Nu var Kronäng rejält skakat. Frustrationen steg med en gång och spelarna började gnälla, dels på domare och oss men också på varandra, framför allt i paus då det kunde höras både det ena och de andra i tonfall som inte lät alltför smickrande.
Inga som helst problem för oss med andra ord.
Vårat snack i halvtid handlade mest om att vi skulle behålla fokus och inte tappa koncentrationen för en sekund. Något som vi också var tvungna att förbättra var att stöta upp på våra motståndare när de hade farliga skottlägen strax utanför straffområdet, något som skett lite för många gånger under de första 45 minuterna för att vi skulle kunna känna oss säkra.
För Kronäng fanns det bara ett alternativ: full fart framåt.
Det märktes med all önskvärd tydlighet under de första tio minuterna i den andra halvleken. Vi var dock beredda och stod upp bra i åtta minuter, sen var Tvålens serienolla sprucken för det här året. Efter fippel i straffområdet kunde gästernas klart bäste spelare Hozan få tag i bollen och lägga in den bakom vår spelande tränarmålvakt.
Mummel kunde genast höras i publiken. Hade målet kommit för tidigt för att Kabel skulle kunna hålla distansen ut?
Onekligen var det så att målet kom perfekt ur en psykologisk synvinkel för Kronäng, men de såg inte till att ta till vara på den. För efter reduceringen spelade vi det bästa försvarsspel vi gjort under hela 2008, samtliga försäsongsmatcher inräknade.
Våra motståndare kom ingen vart centralt på grund av ett outtröttligt hårt arbete från våra forwards, centrala mittfältare och mittbackar, och om de väl försökte ta sig ut på kanterna så fanns skicklige Larsson Jr och elake Afzelius med understöd från yttermittfältarna där och gjorde livet surt för dem. Det såg helt overkligt bra ut helt enkelt.
Och om det inte vore nog så skulle dagens tredje måljubel inom kort runga ut över Ryda sportfält.
Larsson Jr kom ännu en gång fri på sin högerkant, avancerade uppåt i banan och upptäckte att Peter "Zürich" Bäckstrand stod helt fri i den bortre delen av Kronängs straffområde.
Larssons crossboll såg ut att bli en perfekt boll för en slängnick, men den som känner till Zürich och hans sätt att spela fotboll vet att mannen är mer eller mindre allergisk att använda sig att sitt huvud när en boll kommer farande.
Någon nick blev det som väntat aldrig tal om, och tur var väl det.
Zürich mötte bollen perfekt med högerfoten och fick till en utsökt volleylobb som otagbart seglade in i målvaktens bortre hörn. Vackert som tusan och redan en het kandidat till "Årets Mål" på Kabelgalan i höst.
Med cirka 25 minuter kvar att spela hade vi kopplat ett järngrepp om händelserna i omgång tre, för nu såg Kronängs spelare smått uppgivna ut. De verkade inte riktigt fatta vad som hade drabbat dem. De skulle ju bara åka ut till Ryda och spöa på det där plojlaget i bruna dräkter, men se där tji fick de.
Resterande tid gick mest åt att vi försvarade oss på ett perfekt sätt och att Kronäng suckade, frustade och slet sitt hår. Enda uppseendeväckande händelsen var när domare Lindgren missade det mest uppenbara tillbakaspelet sedan regeln infördes sommaren 1992. Kronängs mittbacks knäade tillbaka bollen till sin målvakt som helt sonika skopade upp den för att halvsekunden senare i panik stirra på domare Lindgren. När signalen inte kom blev det, lindrigt uttryckt, rejält med liv på Kabels bänk. Inte minst från Coach Kaisers håll som vid nästa avblåsning blev tillkallad av Lindgren för en stunds allvarsamt prat.
Någon bortvisning blev det dock aldrig för Coach Kaiser, men ett tag var han så uppe i varv efter den så oförklarligt grova domarmissen att han kände sig tvingad till att lämna över sidlinjeflaggans ansvar till Malm.
Slutligen så kom då den underbara slutsignalen. Kabel hade besegrat självaste Kronäng med de i sanningens namn rättvisa siffrorna 3-1, och efteråt ville jublet aldrig ta slut.