Wästerhovs IK - FC Kabel Åttio 2-5 (2-2)
Ryda Sportfält 8 augusti kl. 19:00

Målskyttar: 0-1 (10) Martin Svedberg (Niklas Johansson)
1-1 (20) Damir Cavalic
2-1 (25) Damir Cavalic
2-2 (41) Johan Rydén ()
2-3 (55) Henrik Ådahl (straff)
2-4 (60) Niklas Johansson
2-5 (68) Henrik Ådahl (straff)
   
Kabels lag: Henrik Tannerfors
-------------------------
Fredrik Larsson
Henrik Ådahl
Henrik Malm
Johan Afzelius
-------------------------
Niklas Johansson
Christoffer Öjerhed
Johan Rydén
Christian Jörblad
-------------------------
Fredrik Hansson
Emil Dahl
-------------------------
Avbytare: Gustav Risinger
Robin Axell
Johannes Carlsson
Martin Svedberg
-------------------------
Bäste Kabel: Martin Svedberg och Johan Rydén
Varning: Johan Afzelius
Utvisning: -
Publik: Ca 30



Kommentar
2008 är året som går till historien som det bästa i derbysammanhang för Kabel Åttio. Aldrig tidigare (sammanlagt 13 säsonger tillsammans) har Kabel vunnit båda mötena mot ärkerivalen Wästerhov, men nu är det gjort.
Efter 3-0 i den fantastiska säsongspremiären på Borås Arena hade coachduon Kaiser/Tvål en hälsosam dos av nervositet men också en stor av inspirerad inför mötet som skulle sparka igång den på förhand väldigt intressanta höstsäsongen. Faktumet att Hovet skulle vara drivna av en ordentlig revanschlusta var helt ofrånkomligt och dessutom så kanske minnet från match ett skulle vara lite väl starkt övervägande på den positiva biten, för så dåliga som resultatet visade var Hovet sannerligen inte i premiären.
Inspirerande var att piska upp en laddning och tändning i de egna leden som naturligtvis var ett måste om vi skulle bärga alla tre poäng i den här matchen.
Något problem med detta var det aldrig. Tvärtom kunde man märka av en frustande fokus och vibrerande tändning redan timmen före avspark, och den sedvanliga tysta minuten var inget annat än ståpälsframkallande för en så långt väldigt nöjd Coach Kaiser.
Med Wästerhovs laddning var det väl lite si och så med. När vi värmt upp i tio minuter och klockan passerat halv sju släntrade de rödvita spelarna ner till Rydas B-plan och körde lattjo i ring i fem minuter för att sedan spela i drygt tio för att till slut skjuta. Med en kvart kvar till match gick de sedan upp den semilånga sträckan upp till sitt omklädningsrum för att ladda sitt sista där. Med facit i hand var nog inte detta den bästa av uppvärmningar för våra antagonister.
För från start var det vi som dikterade villkoren med resolut spel och kantlöpande. Hovet såg smått chockade ut över det snabba tempo vi hade satt och de tappade mark ju längre klockan tickade iväg.
I den tionde minuten fick vi hörna från vänster som Nicke med ackuratess slog in hårt skruvad mot mitten av straffområdet, och då bara hände det. Självklart har det skett förr men när Svedberg hårt uppvaktad fullkomligt stångade in bollen så hårt att målvakten inte orkade mota den kändes det som att vi hade gjort vårt första mål på fast situation sedan Dackefejden. Kraftfullt var bara förnamnet.
Så långt allt väl, vi dominerade och höll Hovet i fullkomligt schack, men tio minuter efter vårt ledningsmål skulle oturen grina oss illa i ansiktet och försätta oss en oroväckande koma.
Damir Cavalic (motståndarnas överlägset bäste spelare tillsammans med målvakten Pojan Teymouri) kunde på ett typiskt tursamt sätt raka in en frispark efter touch på både Johannes och Malm och rätt in i mål bakom en helt ställd Tvålen.
Nu kom vi som sagt var av oss å det grövsta. Bara fem minuter senare fick samme Cavalic fritt skottfält till höger strax utanför vårt straffområde, och fick sekunden senare hela Wästerhovbänken att jubla. Med en närmast osannolik träff där bollen såg ut att gå högt över och långt utanför skruvade sig bollen in och satt perfekt i Tvålens vänstra kryss, detta efter ett skott som mer såg ut som en Afzelius-rensning än ett välriktat målförsök.
I detta läge var det utan tvekan Hovet som hade kommandot över matchen, de rann igenom centralt och skapade oreda gång efter gång. Ett tag såg vi ut att vara riktigt illa ute, men en kvart efter 2-1 frälste Johan oss.
Han vann boll strax utanför motståndarnas straffområde, rundade därefter sin back för att slutligen hänga in boll ypperligt vackert i det bortre krysset, helt otagbart för den rödvite målvakten. Om målet var snyggt som tusan var det inget jämfört med Johans firande.
36 år ung blev vår ordförande så glad över sitt andra mål för säsongen (även det första kom mot Wästerhov, så Johan har gått och blivit en riktig derbyhjälte i år) att rusade med full kraft ner mot hörnflaggan och samtidigt som han vrålade ut sin glädje gled han med knäna på det blöta gräset i sann om än dock något alternerad Klinsmann-anda.
"Såg ni, såg ni, såg ni??!!" Utropade en euforisk Niklas där han satt vilandes och svettig i en solstol vid sidan av planen, uppenbarligen helt svältfödd på schysta målgester i Boråssexan.
Jodå, alla såg, och log...
I halvtid var vi rörande överens om att det som skulle ge oss segern var att bara köra på och ha tålamod. Sista fem av första märktes det tydligt att Hovet började bli slitna, och eftersom vi kände oss oförskämt fräscha fann det inget alternativ. Rätt in i väggen bara.
Och vilket sätt vi gjorde det på. Efter två anfall under den första minuten i andra halvlek steg stämningen betydligt i det bruna lägret och självförtroendet bara ökade. Det här skulle vi fixa, Hovet skulle aldrig orka hålla undan.
Det var också här det som årets andra derby förmodligen alltid kommer att bli ihågkommet för började. När Robin och Skåne missat varsitt friläge när fem minuter var gångna började det tisslas och tasslas på bänken och bland publiken. Skulle det bli en SÅN DÄR dag för oss? En sådan där vi gör allt rätt men inte mål?
Det blev det sannerligen också, maken till svettig orgie i missade, helgjutna målchanser (frilägen, skott nära mål, öppna mål, 4-2-lägen etc...) har garanterat aldrig skådats på Rydas B-plan. När matchen summerades kunde enbart frilägen lätt räknas ihop till 15 (!!!) stycken, men inte ett enda mål kom på någon av dessa chanser. Antingen var det stolpar, ribban, osannolika räddningar av målvakt Teymouri eller bara ren nonchalans från brunt håll som gjorde att våra gjorda mål inte skrevs tvåsiffrigt när matchen var över. Som tur var hade vi i alla fall kyla på de fasta situationerna, för i den 55:e minuten blev Emil brutalt nedsparkad i straffområdet och den stundom väldigt tveksamme, stundom lysande domaren tvekade inte på att blåsa straff.
Fram klev comebackande Ådahl som varit frånvarande i drygt en och en halv månad på grund av nyblivet faderskap. Med nummer tio på ryggen som mittback gjorde Kabels förre ordinarie straffskytt inget misstag och placerade lätt in bollen i mål. På en sekund var han inte bara mannen som åter tog oss i ledning, han var dessutom en av få bruna som denna dag lyckades frambringa någon form av kyla i avslutet.
Om Hovet såg ut som ett tröttkört lag före ledningsmålet fanns det inga gränser på deras dåliga fysiska status nu. När Nicke fem minuter senare utökade vår ledning på en hörna som tog i stolproten, rätt på målvaktens smalben och in i mål hade vi mer eller mindre vunnit matchen. Det var kattens lek med den trötta råttan sista halvtimmen. De rödvita gick på knäna, började gnälla och ta till fult spel.
Allra mest signifikativt för hur Wästerhovs dag till sist blev fick tränaren Leo Guzman stå för. Efter att hela vårsäsongen stått och vrålat på sina spelare när de kört fysträning och dessutom stått still i drygt 65 matchminuter bytte han in sig själv och fick lämna planen omgående. Tre minuter efter sitt intåg kom Leo på efterkälken när Skåne satte fart mot mål för ännu ett friläge. Tacklingen såg ut att vara helt ok och bollen flög iväg. Saken var bara den att Skåne också bjöds på en flygtur, vilket gjorde att domaren blåste av och delade ut målchansutvisning till Tränare Guzman.
Endast ett par minuter senare rann Gurra igenom på djupet och blev fälld, och på nytt så blåste domaren för straff. Ådahl klev fram på nytt, och gjorde inte heller denna gång något misstag. Att han i och med detta klev upp på en delad andraplats i den interna skytteligan kan dels ses som ett mycket gott betyg för Ådahl, men också ett bältesrapp på stjärten för våra forwards som verkligen brände givna mål på löpande band under 90 minuters spel.
Klar seger och underbara poäng till Kabel, vi är med i den absoluta toppen av serien och självförtroendet är självlysande.
Då är det svårt att vara kritisk, även om man kan unna sig det.