Borås Arena, 19 oktober kl. 13:00
| Målskyttar: |
1-0 (51) Gustav Risinger (Johan Rydén) |
| |
|
| Kabels lag: |
Stefan Persson |
|
------------------------- |
|
Fredrik Larsson |
|
Martin Svedberg |
|
Henrik Malm |
|
Johan Afzelius |
|
------------------------- |
|
Jack Andersson |
|
Johan Rydén |
|
Andreas Eriksson |
|
Niklas Johansson |
|
------------------------- |
|
Emil Dahl |
|
Robin Axell |
|
------------------------- |
| Avbytare: |
Johannes Carlsson |
|
Marcus Nilsson |
|
Fredrik Hansson |
|
Christoffer Öjerhed |
|
Gustav Risinger |
|
------------------------- |
| Bäste Kabel: |
Stefan Persson |
| Varning: |
Emil Dahl |
| Utvisning: |
- |
| Publik: |
Ca 100 |
Kommentar
Så kom den då, den historiska dagen som så många har väntat på i 29 år.
Dagen då FC Kabel Åttio tog steget upp i division V.
Vi tar och suger på det faktumet ett litet tag till.
Kabel Åttio i femman.
Det är så ljuvligt att orden inte räcker till.
62 personer har varit med och tränat, 47 av dessa har spelat antingen A- eller B-lagsmatcher,
alla har bidragit på litet eller stort sett. Alla har gett Kabel sin kärlek och klubben har älskat tillbaka.
2008 går till historien som den allra bästa den brunaste klubben någonsin gjort, bara att få ha varit
med på ett hörn borde räcka som självförtroendehöjare inför det som komma skall 2009.
Hur gick då detta till?
Efter en synnerligen gemytlig spionresa till Ullervad utanför Mariestad söndagen innan vår match ansåg
sig Coach Kaiser, Ordförande Rydén samt Gotland ha bra koll på både Jula BK och Korsberga, våra kommande
kvalmotståndare.
Faktum var att Jula inte på något sätt sände ut skräcksignaler med sitt spel. Division V-laget Korsberga
mosade helt enkelt division VI-laget Jula med hela 7-1, och för att strö ytterligare havssalt i Julastruppens
öppna sår fick hemmalaget två man utvisade, med andra ord avstängda i matchen mot oss.
Väl tillbaka i Borås tränades det på Arenan under en veckas tid där det var fokus på förberedelse,
försvarsspel och fart i spelet.
Just försvarsspelet var det som hade oroat coachduon mest. Under våra två sista seriematcher gick det
inte alls att känna igen med två svidande förluster som följd. Historien om hur vi trots allt klarade
oss till kval är redan berättad, men hade vi inte gjort något åt saken hade vi likväl kunnat skjuta oss i foten.
Förhandssnacket inför matchen mot Jula handlade lagen emellan mest om hur kul det skulle bli att spela på
Arenan, något vi ju faktiskt har blivit rätt så bortskämda med, något man inte kan säga om Jula som verkade
leva upp rätt så rejält där borta på andra sidan Skaraslätten.
Så kom då dagen då den bruna sekten skulle ta sig upp i division V.
En soldränkt Borås Arena bjöd in publik och spelare till en underskön söndagseftermiddag med förmodad
fotbollsunderhållning och dramatik. Förutsättningarna kunde helt enkelt inte vara bättre.
Vad som snabbt stod klart var att Jula ruskat av sig den förnedrande förlusten i första omgången riktigt bra,
laget såg rentav en bra bit mycket bättre ut än mot Korsberga. Nu var det inte så att vi hade underskattat
våra motståndare, ingen information om hur illa ställt det såg ut på planen en vecka tidigare hade inte läckt
ut till de bruna spelarna.
Första halvlek blev en jämn, hård men schyst och många gånger tempofylld fotbollsmatch mellan två lag som
ville väldigt mycket men som kanske inte fick det uträttat. Jula fick vid två tillfällen ett gyllene läge att
ta ledningen i matchen. Dels på ett inlägg i brösthöjd som gick förbi samtliga bruna försvarare och lyckligtvis
också den framstormande Julaspelare som bara lyckades toucha bollen framför vidöppet mål och dels den ypperliga
bicycleta som en blå spelare fick på vars bollträff rungade till i stolpen, otagbart för Stefan i mål.
Robin ville inte vara sämre på att bränna bra lägen när han efter en målvaktsretur kom ur balans och missade
öppet mål i en trängd situation. Så långt såg det ut som att båda lagen hade svårt med att hålla nerverna i
styr. Även om vi rent spelmässigt var det bättre laget så lyckades vi aldrig riktigt komma till de vassa chanserna.
I halvtid manades det till ännu mer tålamod och tro på oss själva. Var vi bara kalla och jobbade på så skulle
chanserna komma, och då gällde det att ta tillvara på dem.
Det är nu, tiden för stunden inne i omklädningsrummet, som linjen mellan mytbildning och sanning sakta börjar
suddas ut. Även om han under de första 45 minuterna varit het som en kamin och sprungit på allt var det vid sidan
av planen som Gustav "Gurra" Risinger spelat huvudrollen. Precis före matchgenomgången bad Coach Kaiser något
syrligt alla att stänga av sina mobiltelefoner så att inget kunde störa, likväl förbannat var det en telefon som
ringde, och ingen var nog förvånad över vems...
"Svarar du så slår jag ihjäl dig Gurra" sa den blängande tränaren mellan sina sammanbitna tänder, varpå vår många
gånger oerhört roligt disträe forward fipplade ner nallen tillbaka i jackfickan med en skamsen uppsyn.
Det visade sig senare att det var Gustavs bror Henrik som prompt ville veta ifall Kabelkiosken sålde snacks, med
andra ord en abnormt viktig fråga som tydligen inte på något sätt kunde vänta på sitt svar...
Som sagt, väl på match så var Gurra het. Lite väl het till och med. Efter 35 minuters spel kunde samtliga inblandade
börja känna igen de otvetydiga tecknen på att Gurras astma spökade, med andra ord började han hulka, kräkas i munnen
och vara allmän snurrig vid sidan av planen. Vila fram tills botning skedde beordrades därmed.
Öjes inhalator letades efter många om och men upp i paus och Gurra var åter igen fit for fight.
Tack gode gud för det.
I den 51:a matchminuten fick Johan tag i bollen på mittplan, vände snabbt upp och såg Gurra gå i djupet. Bollen längs
med marken blev helt perfekt mellan två Julabackar och friställde Gurra i full fart mot mål.
Målvakten kom ut.
Gurra touchade till bollen med den yttersta tåspetsen.
Förbi målvakten och långsamt rullande mot mål.
Tiden stod stilla.
Först upp från bänken var Tränare Tvål med Coach Kaiser strax efter. Ingen verkade se ifall bollen skulle gå in
eller inte. En som i alla fall inte trodde på det var Emil som overkligt nog hann med att dämpa tränarduons
förhoppningar å det grövsta. "Nej, den går en meter utanför" jämrade vår blonde forward.
Inte då. Den satt.
Vilt jubel är en underdrift, en måljublande orgasm är en bättre benämning. Alla skrek av glädje och tappade för
några sekunder all den fattning som man måste ha i ett kval.
Det återstod ju drygt 35 minuter kvar av matchen.
Nu var det Stefans tur att stiga in i handlingen på allvar. Efter ett par majestätiska räddningar i första halvlek
syntes det lång väg att vår målvakt bestämt sig för att bomma igen. När vi agerade nervöst om än med stunder av
briljans så var det Stefan som blev vår livboj. Han tog allt, trots sparkar i huvudet och ständig irritation från
Julas spelare.
Sista 15 kändes, minst sagt, som en evighet. Lagkapten Rydén tappade räkningen efter ett tag på hur många "hur
lång tid är det kvar domar'n?" han hörde under den kvarten, vilket alltid betyder att ett eller båda lagen är
nära paniken.
Alla jobbade frenetiskt i försvaret, anfallsvåg efter anfallsvåg motades bort.
Domaren blåste av, matchen var slut.
FC Kabel Åttio spelar nästa år i division V, den högsta placeringen i seriesystemet som klubben hittills haft
under dess snart 30-åriga historia.
Vi klarade det.
Bilder
